Une année à Paris

mamma och pappa frågade mej hur det egentligen var med hemlängtan. Jag kan svara helt ärligt att jag inte alls vill hem just nu, just idag. Iof varierar det hela med vad för dag det är, och hur mycket jag har att göra, men det enda rejäla utbrottet av hemlängtan hade jag första lördagen, innan jag kände någon i staden. Den dagen var jobbig, speciellt eftersom att jag inte kunde gå och krypa ihop i ett hörn och gråta. Istället skulle jag vara med, och vara trevlig och glad med familjen. Det gick inte riktigt. Jag gjorde så gott jag kunde med shoppingterapi, men det fanns inget kul att köpa.  Vid minsta lilla sak började det tåras i mina ögon. Enda personerna  jag kunde sätta på ett stoneface mot var folk i min egen ålder.

När jag kom hem den dagen öppnade jag min första svenska godispåse. Varje gång jag kände mej svag, eller deprimerad åt jag två godisar. Jag kan väl säga så här: det hjälpte, men det blev mycket godis lördag kväll och söndag förmiddag. Söndagen hade jag sedan fullt upp, och på kvällen såg vi en riktigt sorglig film, så då kunde jag släppa loss alla tårar som fanns kvar. Sen dess har allt varit bra, även om jag nog hade brustit om jag pratat med er därhemma under första veckan.

Alla har väl sina sätt att överleva. Mitt verkar vara sötsaker, allt för att få upp blodsockernivån lite. Vem är egentligen förvånad att det är mitt sätt ?