Une année à Paris

Jag kan verkligen inte förstå att jag snart är påväg hem, och att det finns personer jag aldrig kommer få se igen. Jag sa goodbye till Barb och Katie idag, de ska på ett tennis camp imorgon. Det var hemskt, trots att jag inte riktigt har fattat att det är på riktigt. Jag undrar om det kommer kännas verkligt före jag nuddar vid planet som tar mej härifrån. Isåfall kommer jag nog få typ en panikattack, vilket inte skulle vara så bra. Tur att annie kan dra mej ombord på planet ifall det händer.

Gosh, imorrn ska vi ha ett hejdåparty för mej och annie, då kanske det börjar kännas verkligt igen.