Une année à Paris

Om 97 dagar är jag påväg hem till, ja till allt där hemma. Det känns konstigt. Jag både ser fram emot det, och fruktar det. Skräckblandad förtjusning. Men 97 dagar är nästan inget! 14 veckor. lite mer än 3 månader.
Så, om 100 dagar, jämnt och fint, sitter jag hemma i Paris, med Annie, och har träffat allesammans igen. Familjen, vänner, kissemissen, kanske tom lärarna på skolan. Vad händer sen? en månad senare åker Annie hem. Och det var allt, sen är ett helt år bara borta.

Ett utbytesår sägs vara massor av saker. Vänner för livet, ångest innan hemresa, saknad, åt båda hållen, minnen. Hawaii var som ett miniutbytesår. Det var hemskt att lämna vännerna där, att flyga iväg ifrån dem, minnena.. Saknar Hawaii så mycket! det är hemskt... Efter en ynka vecka. Mitt utbytesår kommer har varat i 9 månader, 40 veckor,  hur mycket kommer jag sakna det? 40 ggr mer?

Samtidigt längtar jag hem, inget händer i Prineville. Det känns som att jag bara står och maler på samma ställe, skolan är otroligt tråkig, inget nytt händer på helgen, och det är bara samma gamla rutiner hela tiden. Det enda nya är golfen. Något nytt behöver hända. Något behöver bryta den trista vardagen. Annars kommer jag att go crazy before i come home. and we dont want that. right?